agnés

jag pratar med honom på samma sätt som vi talade förut. roligt, lite retsamt, med en odefinerbar spänning. med en trygghet som jag får endast av honom. vi skriver, skämtar, pratar om livet. som vi gjorde innan allting hände. det som förstörde oss. då i höstas, för snart ett år sedan - precis som då pratar vi. det var innan allting gick sönder, i mig, för oss.

och jag var så velig gällande honom. i fyra månader höll jag på fram och tillbaka. det var såklart han inte orkade vänta på mig, vem kan ge bort hjärtat så länge utan att ta skada? och han blev tillsammans med en annan. en person som var helt fel. hon var inte planerad. hon förstörde allting. nu hade jag honom plötsligt inte för mig själv, helt tiden dygnet runt. nu var han hennes. och jag var olycklig. så innerligt olyckligt kär.

den där kärleken jag kände då är den enda starka kärlek jag känt. det var olycklig kärlek, men inte mindre styrka i kärleken för det. det var sådan överväldigande känsla, jag blev maktlös. känslan bestämde över mig. bestämde att jag skulle vara vaken hela nätterna, inte äta utom de gånger det var nödvändigt för att andra skulle bli nöjda, inte prata med någon. att jag skulle gå runt med en konstant klump i benen och magen, och med en ständig oro för att börja gråta. att gå in på skoltoaletten för att man inte klarar av att hålla minen hela tiden. att ständigt vara ett vrak.

sedan gick det över. jag kände mig redo för att inte ligga och älta det längre. orkade inte se alla scener som spelades upp om och om igen i hjärnan. orkade inte tänka. träffade människor, mådde bättre, blev gladare. fick ständiga återfall efter några öl, gick sönder på nätterna. men det var påväg att bli bättre. och sedan hittade jag någon. någon att bli tillsammans med, att tycka om. men jag var inte tillräckligt hel för det. hjärtat kunde inte känna samma starka känsla. så det tog slut. och jag var ensam igen. på samma plats, samma osäkra mörka plats. visste inte vad jag skulle göra med sig själv.

och det var i de månaderna som "någon gång måste du bli själv" var den mest lyssnade låten på min spotify/mp3/musikspelare. det var den enda låt som fungerade. den och "samma nätter väntar alla".

så kom de här dagarna. dagarna då vi äntligen pratade ut, där jag äntligen fick svar. dagarna då alla bittra, ledsna tankar på honom försvann. då jag blev fri. och jag känner mig mest av allt tömd. på allting. på något sätt saknar jag känslan av att vara olyckligt kär. när man är sådär olycklig vet man i alla fall vad det är som gäller. man vet vilka villkoren är. vad man ska göra, hur man ska bete sig. för just nu finns det ingenting. eller allt. 

jag är blottlagd, jag är sårbar, jag är mottaglig för att ännu en gång få mitt hjärta förstört. för nu är det ju mest av allt han som gäller. han som gör att mina ben darrar när jag är påväg för att möta honom, som orsakar handsvett hos mig, som låter mig vara precis sådär som jag är. som ger mig liknande känsla av maktlöshet, ovisshet och oroligkänsla. skillnaden är att det den här gången är positivt, utan någon negativ innebörd. och ändå är jag lika förstörd, för man är så utsatt. alltid. jämt och ständigt när det är känslor det gäller. så egentligen kanske det inte finns någon olycklig kärlek, kärlek är ju alltid kärlek. hjärtat är alltid påverkat. hjärnan likaså. trots alla omständigheter och murar man bygger upp. någon gång måste de rasa.

igår kväll/natt var fin. nöjd och glad och sådär. någonting som jag har insett att jag för det mesta är med honom. idag blir det kalas så jag ska baka muffins snartsnart. och så ska jag ut på en liten runda äventyr med min fader och hans motorcykel. jag är värsta motorcykelbruttan.

vänder på dygnet eftersom natten är min. mörkret/tystnaden. den självvalda ensamheten. mystiken kring världen utanför. himlen. mörk, djup - med oändligt många dolda hemligheter. gatlyktor som lika gärna kan vara stjärnor. röken som bildas när man andas ut. vinden som blåser från dig till mig, bär med sig en del av dig till mig. och plötsligt är den där självvalda ensamheten påträngande. för trots att den är självvald skulle jag hellre ha dig här hos mig.

igår var en fin kväll, alldeles jättefin faktiskt. gå runt i gamla stan, ta bussen och hoppa av på slutstationen bara för att, gågågå, sitta på en bänk och titta på människor och prata. att motvilligt se klockan bli lite försent. att motvilligt åka hem. att tänka att kanske kanske, den här gången kan det väl bli bra? att inte ge någonting iväg, för man har lärt sig att sluta hoppas för länge sedan. och ändå är man där, hoppas så att man går sönder.

och idag kommer hela min dag gå ut på att läsa den jävla kurslitteraturen. nog för att det är intressant, men jag vill ju vara ledig. fml liksom.

• varit vuxen och lånat, samt reserverat, kurslitteratur.
• varit vuxen och ordnat ett nytt bankkort.
• varit vuxen och städat rummet.
• varit vuxen och rensat ut garderoben.
• varit vuxen och rensat ut mit mejl.
• varit vuxen och skaffat twitter.
• varit vuxen och gjort min systers svenska-arbete.
• varit vuxen och planerat dagarna i min almanacka.
• inte varit speciellt vuxen när jag klistrat fast massa enhörningar och hästar på almanackan, skrivboken och mobiltelefonen.
• inte varit speciellt vuxen när jag suttit och gjort typ tusen inlägg - precis som en ivrig fjortonåring. jag ska tacka gudarna för att jag inte gjort någon "dagens outfit" eller så.
• inte varit speciellt vuxen när jag möblerat om bland mina planscher och nästan klappat händerna av glädje när jag till slut lyckats få upp min stulna plansch från way out west-området (då var jag allt en sann rebell. där. mitt i natten när jag lyfte ned tavlan och plockade isär den för att komma åt planschen, damdamdaam). måste nästan gå och fota den nu så ni får se. bild kommer snarast!!

JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT HA DEN JÄVLA SJUKDOMEN AFTE SOM GER MIG JÄVLA BLÅSOR I HELA JÄVLA HALSEN SOM GÖR ATT HELA HALSEN SVULLNAR UPP OCH IBLAND BÖRJAR BLÖDA OCH SOM HÅLLER MIG VAKEN PÅ NÄTTERNA OCH GER MIG FEBER OCH ETT JÄVLA SEPEHELVETE!!!!!!! KAN NÅGON BARA GE MIG EN MEDICIN?!?!?!?! nej just det. det finns ju ingen jävla medicin för det!!!!!

efter att ha gått upp sex, cyklat sex kilometer till stallet, jobbat hela förmiddagen och sedan cyklat hem åtta dagar i rad är jag äntligen ledig. vill fira det med godis. varför ger inte gud mig godis? jag är fan bästa medborgaren. tack på förhand, gud!

i alla fall ska jag fira dessa lediga dagar att räkna ned dagarna eftersom; SNART ÅKER JAG TILL GÖTEBORG OCH STANNAR DÄR UNDER WAY OUT WEST OCH NÅGON DAG AV KULTURKALASET OCH BOR HOS MIN ANDRA BÄSTA VÄN!!!!!! shit. jag är typ så taggad att jag får hjärtklappning bara av att tänka på det. åååååhåhååhåhåhååh. de tre kommande veckorna kommer bli fina.

ps. HÅKANS FILM, 2 STEG FRÅN HÅKAN, SKA VISAS PÅ WAY OUT WEST DEN ELFTE! PÅ MIN FÖDELSEDAG!!! har en känsla av att det blir bästa födelsedagen. adjö. ds.