agnés

sol, grågrönt gräs, sopad asfalt, första glassen, skratta tills man håller på att avlida, få höra av svenska-läraren att hon tror att man klarar muntliga, att inte vara lika nervös för det muntliga provet, sitta på balkongen och arbeta med skolarbeten och lyssna på vår-spellistan. det är bra tider just nu.

mitt bland denna storm av saker att göra och tankar att hålla kvar i huvudet tillräckligt länge för att kunna skriva ned dem finns det faktiskt bra saker. som att man inte är på väg att börja gråta när man ser hans profilbild. som att våga prata med honom för första gången på någon månad och som att inse att den där orkanen av känslor man haft med honom förut börjat lugna ned sig, mer och mer. kanske är det lugnet före stormen, kanske är det solskenet efter regnet. kanske är det någonting helt annat.

att inse att han inte är min och att det inte är lönt att vänta på honom. att fortfarande vilja ha honom och känna sig som att det alltid kommer vara så men samtidigt känna sig redo för någon ny. någon ny som kanske kommer förstöra ens hjärta, eller kanske kommer ge hjärtat precis det som det bultar för. att inte veta någonting och inte kunna sätta ord på känslorna, men samtidigt känna att man faktiskt kommer klara det här.  att veta att han alltid kommer finnas där bland tankarna och hjärtat, men också uppleva att tankarna upptas mer och mer av annat. att vara medveten om att det  där känns mer och mer avlägset. att ha upplevt och uppleva olycklig kärlek för första gången.

och just nu vill jag bara sitta på ett mysigt café och dricka te med en vacker pojke och röka och prata om böcker och filmer och musik och sedan bara prata om fåniga saker och skämta. för det är sådant mitt hjärta behöver allra mest nu när det är så känsligt och skört - som efter en fraktur. och kanske är det just det olycklig kärlek är; en fraktur som tar år och dag att läka helt för man känner av den då och då, men fortfarande kan man leva livet. men jag vet inte, det är ju så olika från dag till dag. och det, min vän, det är det vi kallar livet.

har bakat kladdkaka och nu sitter hela familjen i köket och det har inte hänt på länge och oj vad jag är produktiv på alla sätt och vis idag. långa meningar är bra.

idag pratade jag med en pojke och vi tyckte båda att det skulle vara vettigt om vi möttes i staden och gick på en långpromenad i solen. efter en timmas promenad var det inte så vettigt längre. då var det bara kallt. så han bjöd mig på bio, vilket var himla fint och så höll vi handen och myste och sedan stod vi och pussades i en trapp och folk som gick förbi fnissade och skrattade och det var himla roligt tyckte jag.

stolthet och fördom måste vara en av de bästa filmer som finns på denna jord. alla är så snygga där i, alla kläder är alldeles ståtliga och förtjusande, omgivningen så fin och färgerna så bra. allting är magiskt och slutet i filmen är det bästa jag vet. att hon får honom och han får henne och att jag får hopp.

att veta att man ska på konsert om mindre än en månad och få hjärtklappning när man tänker på det och åh åh åh bli helt nervös och lite darrig. att inte kunna koncentrera sig ordentligt på någonting viktigt när man tänker på konserterna. att veta att det där beroendet man har, beroendet av honom och känslan man har under hela konserten och alltid, snart kommer få sitt en stund. att tänka att snart får man stå framför honom igen, då han blir oh så verklig.

att allt som betyder någonting får liv där inne där konserten är, medan omvärlden stannar upp. att tiden går så fort men så långsamt. för han har den inverkan. att se honom är att se allt som betyder någonting. jag förstår honom och han förstår mig och det är därför han spelar för migbaramig. att han valt att spela just de låtarna den kvällen är för att de ska påverka mig precis som de gör.

när han spelar de finaste låtarna och man bara gråter och gråter och aldrig vill gå därifrån för varför ska man ut i den riktiga världen igen när man är på det enda stället man för alltid vill vara på? det enda stället där man är rätt och ingen kan förstöra en. stället där det är han och jag och andra som förstår honom och mig - stället med den totala lyckan. stället där jag gråter för att jag är så lycklig och för stunderna jag varit olycklig. där jag kan gråta för stunden, för låtarna, för känslan, för allt som har varit, för allt som kommer vara, för han och jag. för allt - allt som betyder någonting.

att gå hem efter konserten och prata som vanligt medan man mest tänker igenom konserten om och om igen i huvudet så man inte glömmer någonting. att gå hem och vara tom. inte lycklig, inte nere - ingenting. att somna med huvudet fullt av tankar men inte veta vad man tänker. att vara i någon bubbla. att veta att så länge man har det här kan man klara allt.

när man har stressat och gråtit och fått magkatarr och ångest och suttit uppe mest hela långa kvällar med ett stort arbete och sedan blir färdig och skickar det till sig själv på mailen ifall datorn skulle krascha och döper det till rubriken: "allt är helt jävla klart, råckenråll". då är man allt bra lycklig. bara massa andra helvetesarbeten kvar för den här veckan nu då. efter denna vecka, och efter arbetet på lördag - då kommer lyckan vara total.

FML.

när man hittar någon som skulle kunna vara en manlig version av en själv och när allting känns bra men man ändå inte vågar hoppas för att man ofta blir besviken då.

för att jag hoppas idag.

sitter på mitt rum - läser, målar, ser på filmer, gör allt för att fly från tankarna.
går ut på promenad, när det inte längre går att fly.
funderar på att ta ut alla pengar och resa, fly på riktigt.
inser att det vore lönlöst, eftersom tankarna följer med.

har funderat över ifall humöret påverkar hälsan. andra funderingar är ifall det finns fler som mår som jag, känner som jag, tänker som jag och bara har ett liknande liv som jag. innerst inne vet jag ju att all beslutsångest, oro, panik och ledsenhet jag känner upplevs av många andra också. tänker på det här med tonårskänslor. är allt det här bara tonårskänslor som med åren kommer gå över? det tror jag inte. det här är livet.

spelas hela markus krunegårds "markusevangeliet" om och om igen på min freestyle och på datorn hörs "kärlek är ett brev skickat tusen gånger" och "nu kan du få mig så lätt" och det tycker jag beskriver lagom precist hur jag känner mig.

att vila huvudet mot hans axel och hålla handen och bara känna sig trygg och lugn och glad.

det är sådant väder ute att man mest vill lägga sig och somna om. men det går ju inte, har sovit elva timmar. så länge har jag inte sovit sedan jag kom hem från arvika i somras ungefär. och idag kanske jag ska träffa en pojke. det vet jag inte ens om jag vill. jag vill inte träffa någon kanske. eller så vill jag det. eller så är jag bara splittrad och förstörd. ska nog lägga ned huvudet på köksbordet och lyssna på lykke li resten av dagen.

• träffat tre fina pojkar.
• två har jag träffat förut och en var första gången idag. eller vi hade tydligen träffats förut och pratat om kent. tror jag det var.
• pussats lite med den ena.
• samma "ena" bytte jag nummer med och han är fin och har ett fint namn och målade av mig i min bok. sedan målade jag av honom och så pratade vi om fina saker hela kvällen. och pussades på slutet. sådär fint och lagom pussades.
• rökt min första cigg på två och en halv vecka.
• idag, den 3 mars, har jag slutat röka helt. vattenpipa är enda undantaget.
• haft en allmänt superdupergräjt dag och natt helt enkelt. och nu ska jag gå och hämta vatten. dööööööör.

fyndade massor idag, allt på second hand. det känns vettigt och bra. snart ska jag till staden igen och röja sönder. skojade. jag vill dricka vin och vara glad och ta det lugnt. och dansa till bra musik, typ håkan och lykke li. mina favoriter just nu.