agnés

hade så mycket hopp och spring i benen och det var så soligt och fint ute att jag snörade på mig kängorna och tog med dem på en promenad. gick i en hejdundrande fart och bara gick och gick och tänkte inte på mycket alls. trängdes på de små promenadvägarna med massor av hurtiga män och kvinnor som antagligen också hade massor av vårkänslor i kroppen. och kom fram till att nu får det vara nog med destruktiva tankar. om jag inte kan få honom får jag väl helt enkelt vänta. för någon gång måste han bli själv. och hittar jag någon ny som gör mig lycklig under dessa väntans tider - ja, då är det ju bara en bonus.