välkommen
hade lovat mig själv att det aldrig skulle hända igen. ändå sitter jag här och väntar. på allt. på ett ord. på tusen meningar. på det som skulle kunna kallas min värld. på det som skulle kunna ta sönder mig; bryta mig i tusen bitar, bryta ned mig, göra mig till ingenting. och fastän den känslan är det jobbigaste jag vet känns det rätt. det kanske är okej att bli trasigare. men jag vet ju ingenting - det gör man ju aldrig när ens värld blir påverkad utifrån.
Kommentarer
Trackback
