agnés

och det här är den värsta tiden på dygnet att gå upp på. när man är nattmänniska är det svårt att gå och lägga sig tidigt, somna tidigt och gå upp tidig morgon. jag avskyr det. vill sitta uppe och skriva och rita enhörningar hela natten, lyssna på lugn musik, kanske dricka lite grönt pepparmynts-te. prata om viktiga saker med andra människor som också väljer att vara vakna. inte sova bort den bästa tiden. att gå upp nu är bortkastat för mig. jag tappar allt, glömmer saker, blir irriterad. fungerar inte.

när man ligger vaken till fem på morgonen och bara pratarpussasmyser. att känna sig trygg, omtyckt. att kunna säga vad man vill, tycka vad man vill och vara hur man vill för att man vet att det är okej. allt är okej. att inte vilja åka hem efter sjutton timmar i sträck med bara varandra.

och idag har jag varit vegetarian i två dagar.

"någon gång måste du bli själv" har varit lite av soundtracket till mitt liv ett tag. och nu finns låten på engelska också. det kan vara det tuffaste jag hört.

jag pratar med honom på samma sätt som vi talade förut. roligt, lite retsamt, med en odefinerbar spänning. med en trygghet som jag får endast av honom. vi skriver, skämtar, pratar om livet. som vi gjorde innan allting hände. det som förstörde oss. då i höstas, för snart ett år sedan - precis som då pratar vi. det var innan allting gick sönder, i mig, för oss.

och jag var så velig gällande honom. i fyra månader höll jag på fram och tillbaka. det var såklart han inte orkade vänta på mig, vem kan ge bort hjärtat så länge utan att ta skada? och han blev tillsammans med en annan. en person som var helt fel. hon var inte planerad. hon förstörde allting. nu hade jag honom plötsligt inte för mig själv, helt tiden dygnet runt. nu var han hennes. och jag var olycklig. så innerligt olyckligt kär.

den där kärleken jag kände då är den enda starka kärlek jag känt. det var olycklig kärlek, men inte mindre styrka i kärleken för det. det var sådan överväldigande känsla, jag blev maktlös. känslan bestämde över mig. bestämde att jag skulle vara vaken hela nätterna, inte äta utom de gånger det var nödvändigt för att andra skulle bli nöjda, inte prata med någon. att jag skulle gå runt med en konstant klump i benen och magen, och med en ständig oro för att börja gråta. att gå in på skoltoaletten för att man inte klarar av att hålla minen hela tiden. att ständigt vara ett vrak.

sedan gick det över. jag kände mig redo för att inte ligga och älta det längre. orkade inte se alla scener som spelades upp om och om igen i hjärnan. orkade inte tänka. träffade människor, mådde bättre, blev gladare. fick ständiga återfall efter några öl, gick sönder på nätterna. men det var påväg att bli bättre. och sedan hittade jag någon. någon att bli tillsammans med, att tycka om. men jag var inte tillräckligt hel för det. hjärtat kunde inte känna samma starka känsla. så det tog slut. och jag var ensam igen. på samma plats, samma osäkra mörka plats. visste inte vad jag skulle göra med sig själv.

och det var i de månaderna som "någon gång måste du bli själv" var den mest lyssnade låten på min spotify/mp3/musikspelare. det var den enda låt som fungerade. den och "samma nätter väntar alla".

så kom de här dagarna. dagarna då vi äntligen pratade ut, där jag äntligen fick svar. dagarna då alla bittra, ledsna tankar på honom försvann. då jag blev fri. och jag känner mig mest av allt tömd. på allting. på något sätt saknar jag känslan av att vara olyckligt kär. när man är sådär olycklig vet man i alla fall vad det är som gäller. man vet vilka villkoren är. vad man ska göra, hur man ska bete sig. för just nu finns det ingenting. eller allt. 

jag är blottlagd, jag är sårbar, jag är mottaglig för att ännu en gång få mitt hjärta förstört. för nu är det ju mest av allt han som gäller. han som gör att mina ben darrar när jag är påväg för att möta honom, som orsakar handsvett hos mig, som låter mig vara precis sådär som jag är. som ger mig liknande känsla av maktlöshet, ovisshet och oroligkänsla. skillnaden är att det den här gången är positivt, utan någon negativ innebörd. och ändå är jag lika förstörd, för man är så utsatt. alltid. jämt och ständigt när det är känslor det gäller. så egentligen kanske det inte finns någon olycklig kärlek, kärlek är ju alltid kärlek. hjärtat är alltid påverkat. hjärnan likaså. trots alla omständigheter och murar man bygger upp. någon gång måste de rasa.