agnés

och om jag någon gång går ut och springer är det för att slippa tänka, känna, vara. för att känna att det fortfarande går att andas. att luften inte alltid stannar halvvägs ned i lungorna, som den alltid gör annars. för att känna mig levande, för att inte falla isär. för att se att det enda som betyder någonting där är att man inte trampar på någon lerig fläck eller ett halt löv. för att det på något sätt gör mig lugn. om man nu kan likna det tillståndet vid lugn. mindre stressad kanske duger.