ensamhetens dans

och det finns någonting i mitt huvud som inte riktigt visar sig. någonting som viskar att jag ska akta mig, vara försiktig. som säger att jag borde tveka. som analyserar allting runt omkring mig - ord, gester, meningar - och berättar vad jag borde och inte borde göra. som river sönder allting till trasor, svåra att förstå. som gör mig svår att förstå. något substitut som fyller hjärnan, mig, istället för förnuftet som verkar ha packat väskan och lämnat mig.

och jag säger till mig själv att jag ska sluta tänka, bara vara. för det är ju så det är egentligen, det vet jag ju. att det inte är någonting att oroa sig för. allt annat säger emot mig. tänker för mycket, överanalyserar allt och går i bitar. små bitar, som är lika lätta att bygga ihop igen som de är att trasa isär. och jag känner att jag inte orkar, samtidigt som jag ju vet att det är klart jag gör. måste bli starkare, bygga upp mig själv, det är så livet fungerar nu för tiden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0